Fågelboet igen

Sista kvällen i Beijing tillbringade vi inne i fågelboet. Fredrik valde att tillbringa kvällen med kompisar, så Pär gav hans biljett till sin kinesiska kollega Lu Lin.
Det var ju denna kväll som skulle bli den magiska tisdagen med guld i både höjd och på 100 m häck. Vi vet ju alla hur det gick, ingen Sanna i finalen och Holm blev fyra. Men svenskarna kunde iallafall glädjas åt att Johan Wissman sprang till sig en finalplats.

Vi tänkte även denna kväll fylla magen med hamburgare innan vi gick in till arenan. Men väl framme vid MC så ångrade vi oss. Ingen av oss hade lust att ta kampen idag. Folk släpptes in i restaurangen gruppvis, detta för att inte för många skulle vara där inne samtidigt. Jag tycker nog att det ändå var för många inne samtidigt.
Vi valde istället kinesisk snabbmat. Vi hade sett att många stod och åt ur någon rykande låda och efteersom man inte fick ta egen mat med sig in så måste det gå att köpa på plats. Vi hittade rätt ställe till slut. Box meal vad det vi skulle ha. Vi köpte en att dela på, man visste ju inte riktigt vad det var för något. Vi fick en kall matlåda i handen. Hmm, hur skulle an få den här varm? Var fanns mikrovågsugnarna? Det stod självvärmande på lådan, inte kunde det vara så att maten värmde sig själv? Och isåfall, hur i friden skulle det gå till. Jag öppnade lådan och hittade massa konstiga saker där i. Vad skulle jag göra med detta? Ett ungt kinesiskt par såg mitt bryderi och visade att det stod instruktioner i locket både på kinesiska och engelska. Måste erkänna att jag inte blev mycket klokare för det. Fick återigen hjälp av paret som frågade om jag inte förstod engelska eftersom jag inte blev klok på instruktionerna. Nåväl, de var lika bra att de tog över hela proceduren och kan man tänka sig, när man drog i snöret och sa sim sala bim så blev maten varm. Märkligt!

Pär smakar den självuppvärmd maten.
Hamnar nog inte på vår tio-i-topplista på god mat.

De har verkligen lyckats blanda gammal och ny stil.

Den vackra OS-facklan.

Så var det då dags för kvällens tävlingar. Jag och Sussie Hammar satt tillsammans eftersom hon fått köpa vår fjärde biljett. Man fick ju bara beställa två biljetter var, så det innebar att jag hade två biljetter och Pär hade två biljetter som var på ett helt annat ställe. Jag och Sussie hade en fantastiskt rolig kväll tillsammans, mer om detta i nästa inlägg som blir ett specialinlägg till Sussie.
Höjdhoppet körde ju igång nästan direkt, och det var ju här som guldet skulle bärgas, måste nog erkänna att jag inte trodde så mycket på det någon gång, men när jag sa det fick jag bannor av Sussie, och det är klart att jag hoppades att jag hade fel.

Presentationen var det ju inget fel på.

Självklart var pappa Holm på plats.

Kom igen nu!

JA! 2.25, inga problem.

2.29, lätt som en plätt.

2.32, galant över.

Men tyvärr, här tog det stopp.

Höjdhoppstävlingen vanns av den omöjliga ryska Silnov.
Strax efter att höjdhoppet var avklarat och Silnov sprungit ärevarv så var det dags för den ryska stavhopperskan att ta emot sin guldmedalj. När de spelade nationalsången så grät Silnov och Isinbajeva ikapp. Det var en ganska känsklofylld stund, man började nästan att gråta själv.

Nu fick vi lämna höjdhoppet bakom oss och sikta in oss på att heja fram Johan Wissman till final. Och det gick ju bra till slut. Han klarade sig på tid, inte på placering. Så lite fick vi svenskar att fira denna kvällen iallafall.

På väg till starten

Och iväg!

Bara trea, men det räckte ju.

En ganska nöjd kille intervjuas av SVT.

Det här är en galen fransk kock som satt bredvis oss. Han fick oss att skratta en hel del under kvällen.
Mer om detta i specialinlägget till Sussie.

På väg ut så mötte vi kollegan Anna och hennes släktingar.
Vi försökte oss på ett snyggt hoppkort som avslutning på kvällen.
Vi lyckades så där, eller vad tycker ni?

Pär och Thomas fotograferas av kineser.

Ganska många tillresta svenska supportrar. Kul att se.
Här är ett gäng Trollhättebor.

När kvällen var slut så åkte vi tunnelbanan hem tillsammans med Thomas och Gunilla. Kändes väldigt trist att säga hejdå när man var hemma. Men vi får tro att vi ses igen, någonstans någongång. Vem vet, vi kanske bor i samma stad som de om någa år igen. Det är ju lite så med folk som flyttas runt av företagen, helt plötsligt så hamnar man på samma plats som någon man känner.

Hemma välkomnade en glad kille oss. Charlie hade ju fått vara ensam ganska många timmar. Men han blev nog ganska besviken när vi bara gick en kort promenad med honom och sedan gick och la oss. När jag somnade låg han på golvet bredvid min säng, när jag vaknade låg han på samma plats. Jag trodde förstås att han legat där hela natten. Men ack vad fel jag hade. När jag skulle väcka Fredrik upptäckte jag att han varit inne i Fredriks rum och bitit hans hörlurar till I-poden i små små bitar och lakanet hade ett stort hål. Tala om att visa missnöje. Fredrik hade förstås sovit som en stock och inte märkt någonting. Det blev till att köpa nya hörlurar på flygplatsen, för man kan ju inte flyga i elva timmar utan sin i-pod. Vi får hoppas att han fick lite mer stimulans hos familjen Roos som tog över honom i några dagar efter vi åkt.

Till slut ytterligare några bilder på innan och efter.

Fågelboet oktober 2007

Fågelboet augusti 2008

Kram /Marie

fågelboet

Här kommer nu äntligen som utlovat den första rapporten från vårt besök på fågelboet. Vi köpte våra biljetter för ca ett och ett halv år sedan. Då valde vi att gå och titta på friidrott just denna kväll för det var ju denna kväll som Carro skulle ge oss ett OS-guld. Lite tråkigt var det förstås då när hon beslutade sig för att hoppa av sjukampssatsningen och satsa på längd och tresteg istället.

Men det blev trots allt en minnesvärd kväll.
Vi tog oss till fågelboet genom att åka den nyöppnade tunnelbanan. Jag har åkt en del tunnelbana förut i Beijing och måste säga att det har hänt en hel del på sista tiden. Vagnarna och stationerna är mycket fräschare och Kineserna trängs inte lika mycket som förut, ganska många väntar faktiskt nu på att de som ska gå av tåget hunnit gå av innan de rusar på. Så var det inte alls för ett tag sedan. Då kunde det vara ganska svårt att ta sig ur vagnarna när man skulle gå av.
Sista biten åkte vi den speciella Olympic line. Också den är nyöppnad, och än så länge bara öppen för den som har en os-biljett till den dagen.

Det var som ni ser några fler än vi som skulle på Olympic line till birds nest.

Efter diverse säkerhetskontroller så fick man gå på Olympic line och åka sista biten. När man väl var framme så kom man rakt upp i olympiaområdet. Det är ett enormt stort parkliknande område. Jag tror att man kan tillbringa många timmar där sedan när OS är slut. Tyvärr fick vi inte tillfälle att utforska den i någon större utsträckning, men det vi såg var väldigt imponerande.

Bakom den här trumväggen finns MC Donalds. Erika, lite skillnad från MC Donalds i Halmstad va?

Pär, Fredrik , Hasse och Erik har lyckats brotta sig fram i MC Donalds kö. Där hade tydligen inte Kinesrena lärt sig köa lika bra. Kanske de bara har fått tränig på att köa i tunnelbanan.

Alla byggnader på området är magnifika. Ganska stor skillnad mot när vi lyckades köra in med bilen på området i dec 2006.

Det fanns mycket att se och många fotografier att knäppa innan man var framme vid fågelboet.

Jag framför fågelboet med facklan som brinner.

Förr och nu!

Desto närmare man kom desto häftigare blev byggnadsverket. Det är en otroligt häftig byggnad.

Vi hade bara de mellandyra biljetterna, så det var många trappor att ta sig uppför.

Tävlingarna då? Det var kul att vara där även utan Kluft. Bara att sitta där inne i denna häftiga arena var värt pengarna, att dessutom få vara med om att se Bolt vinna 100 metersfinalen på nytt världsrekord gjorde ju inget sämre. Det var verkligen ett magiskt ögonblick när han joggade i mål.

Alla blickar riktas mot starten.

Bolt är omringad av fotografer efter sitt lopp.

Här skulle ju vi stå och vifta med svenska flaggan och hylla Carro!
Nu fick vi applådera en annan blågul flagga istället, nämligen Ukrainas.

När vi kom ut från boet var det mörkt, då väntade ett nytt skådespel på oss. Det man tyckt var häftigt när man gick in var nu ännu häftigare upplyst i mörkret.

När vi stod och väntade på Hasse och gänget så springer vi på ett gäng Vänersborgare.
En av dem var en fd. arbetskamrat till Pär när han arbetade på Kahlman. Världen är liten!

Vattenkuben dec 2006.

Vattenkuben augusti 2008!

Tv-tornet!

Fågelboet i upplyst mörkret.

Nu återstod bara frågan hur man skulle ta sig hem. Inte kunde man ta tunnelbanan? Det skulle ju 90 000 andra personer också göra. Men vad fanns det för alternativ? Taxi? Nej, den kön sklle nog vara väldigt lång. Bara att ge sig ner i gröten för att försöka komma med en tunnelbanetåg.

Alla människor på bilden ovan skulle med tunnelbanan. Pust! Men döm om vår förvåning när vi 10 minuter efter denna bilden är tagen befinner oss på tåget. Allt gick så otroligt smidigt. Vi stod inte stilla och väntade alls, kön gick sakta framåt hela tiden och plötsligt befann man sig på ett tåg. Imponerande!!

En oförglömlig kväll! Jag återkommer med rapport om vår andra friidrottskväll, vår sista kväll i Beijing.

Nu ska jag ut i åskvädret och hämta Fredrik. Kram /Marie