27 augusti 2008

Fågelboet igen

Sista kvällen i Beijing tillbringade vi inne i fågelboet. Fredrik valde att tillbringa kvällen med kompisar, så Pär gav hans biljett till sin kinesiska kollega Lu Lin.
Det var ju denna kväll som skulle bli den magiska tisdagen med guld i både höjd och på 100 m häck. Vi vet ju alla hur det gick, ingen Sanna i finalen och Holm blev fyra. Men svenskarna kunde iallafall glädjas åt att Johan Wissman sprang till sig en finalplats.


Vi tänkte även denna kväll fylla magen med hamburgare innan vi gick in till arenan. Men väl framme vid MC så ångrade vi oss. Ingen av oss hade lust att ta kampen idag. Folk släpptes in i restaurangen gruppvis, detta för att inte för många skulle vara där inne samtidigt. Jag tycker nog att det ändå var för många inne samtidigt.
Vi valde istället kinesisk snabbmat. Vi hade sett att många stod och åt ur någon rykande låda och efteersom man inte fick ta egen mat med sig in så måste det gå att köpa på plats. Vi hittade rätt ställe till slut. Box meal vad det vi skulle ha. Vi köpte en att dela på, man visste ju inte riktigt vad det var för något. Vi fick en kall matlåda i handen. Hmm, hur skulle an få den här varm? Var fanns mikrovågsugnarna? Det stod självvärmande på lådan, inte kunde det vara så att maten värmde sig själv? Och isåfall, hur i friden skulle det gå till. Jag öppnade lådan och hittade massa konstiga saker där i. Vad skulle jag göra med detta? Ett ungt kinesiskt par såg mitt bryderi och visade att det stod instruktioner i locket både på kinesiska och engelska. Måste erkänna att jag inte blev mycket klokare för det. Fick återigen hjälp av paret som frågade om jag inte förstod engelska eftersom jag inte blev klok på instruktionerna. Nåväl, de var lika bra att de tog över hela proceduren och kan man tänka sig, när man drog i snöret och sa sim sala bim så blev maten varm. Märkligt!

Pär smakar den självuppvärmd maten.
Hamnar nog inte på vår tio-i-topplista på god mat.

De har verkligen lyckats blanda gammal och ny stil.

Den vackra OS-facklan.

Så var det då dags för kvällens tävlingar. Jag och Sussie Hammar satt tillsammans eftersom hon fått köpa vår fjärde biljett. Man fick ju bara beställa två biljetter var, så det innebar att jag hade två biljetter och Pär hade två biljetter som var på ett helt annat ställe. Jag och Sussie hade en fantastiskt rolig kväll tillsammans, mer om detta i nästa inlägg som blir ett specialinlägg till Sussie.
Höjdhoppet körde ju igång nästan direkt, och det var ju här som guldet skulle bärgas, måste nog erkänna att jag inte trodde så mycket på det någon gång, men när jag sa det fick jag bannor av Sussie, och det är klart att jag hoppades att jag hade fel.


Presentationen var det ju inget fel på.


Självklart var pappa Holm på plats.

Kom igen nu!

JA! 2.25, inga problem.

2.29, lätt som en plätt.

2.32, galant över.


Men tyvärr, här tog det stopp.


Höjdhoppstävlingen vanns av den omöjliga ryska Silnov.
Strax efter att höjdhoppet var avklarat och Silnov sprungit ärevarv så var det dags för den ryska stavhopperskan att ta emot sin guldmedalj. När de spelade nationalsången så grät Silnov och Isinbajeva ikapp. Det var en ganska känsklofylld stund, man började nästan att gråta själv.

Nu fick vi lämna höjdhoppet bakom oss och sikta in oss på att heja fram Johan Wissman till final. Och det gick ju bra till slut. Han klarade sig på tid, inte på placering. Så lite fick vi svenskar att fira denna kvällen iallafall.


På väg till starten


Och iväg!


Bara trea, men det räckte ju.


En ganska nöjd kille intervjuas av SVT.


Det här är en galen fransk kock som satt bredvis oss. Han fick oss att skratta en hel del under kvällen.
Mer om detta i specialinlägget till Sussie.


På väg ut så mötte vi kollegan Anna och hennes släktingar.
Vi försökte oss på ett snyggt hoppkort som avslutning på kvällen.

Vi lyckades så där, eller vad tycker ni?

Pär och Thomas fotograferas av kineser.

Ganska många tillresta svenska supportrar. Kul att se.
Här är ett gäng Trollhättebor.

När kvällen var slut så åkte vi tunnelbanan hem tillsammans med Thomas och Gunilla. Kändes väldigt trist att säga hejdå när man var hemma. Men vi får tro att vi ses igen, någonstans någongång. Vem vet, vi kanske bor i samma stad som de om någa år igen. Det är ju lite så med folk som flyttas runt av företagen, helt plötsligt så hamnar man på samma plats som någon man känner.

Hemma välkomnade en glad kille oss. Charlie hade ju fått vara ensam ganska många timmar. Men han blev nog ganska besviken när vi bara gick en kort promenad med honom och sedan gick och la oss. När jag somnade låg han på golvet bredvid min säng, när jag vaknade låg han på samma plats. Jag trodde förstås att han legat där hela natten. Men ack vad fel jag hade. När jag skulle väcka Fredrik upptäckte jag att han varit inne i Fredriks rum och bitit hans hörlurar till I-poden i små små bitar och lakanet hade ett stort hål. Tala om att visa missnöje. Fredrik hade förstås sovit som en stock och inte märkt någonting. Det blev till att köpa nya hörlurar på flygplatsen, för man kan ju inte flyga i elva timmar utan sin i-pod. Vi får hoppas att han fick lite mer stimulans hos familjen Roos som tog över honom i några dagar efter vi åkt.

Till slut ytterligare några bilder på innan och efter.


Fågelboet oktober 2007

Fågelboet augusti 2008

Kram /Marie

Inga kommentarer: