En dag kvar!

En dag kvar! Men vi var redan igår iväg och såg på tjuvstarten av OS. Vi åkte till Tianjin för att se damfotboll. Jag valde att åka det nya snabbtåget tillsammans med min kollega Anna och hennes sällskap. Pär åkte bil med några andra svenska vänner. Och eftersom matchen slutade för sent för att hinna med sista snabbtåget tillbak så åkte jag med dem hem. Det var väldigt smidigt med tåget. Stationen är helt nybyggd och invigdes den 1:a augusti. Det sägs vara en av världens största tågstationer (såklart). Den var stor och fin, men också ganska tom på folk eftersom det bara är några få tåglinjer som börjat köra från denna station.

Så här ser nya Beijing södra ut.

Tågen till Tianjin går tätt som ni ser!

De flesta stolarna i den gigantiska vänthallen stod tomma.

De flesta av de stolar som var upptagna var occuperade av sysslolösa och trötta vakter. Där var betydligt mer personal än resenärer när jag var där. Men man kan ju undra om de tar säkerheten på allvar när vakterna ligger och sover eller spelar spel på arbetstid.

Här är en vakt som gör sitt jobb iallafall. Min kollega Anna blir kollad innnan hon blir insläppt på stationen.

Vi kostade på oss att åka första klass. Det kostade ca 60 kronor. Andra klass kostade ca 50kr. I första klass ingick också en flaska vatten, helt okey pris tycker jag.

Vi hade sällskap i vagnen av SVT:s reporter och kameraman.

350 km/h ska tåget kunna gå i sägs det. Vi åkte bara i 343 km/h.

Så här ser stationen i Tianjin ut.

Stationen var inte helt färdig ännu. Oah för tillfället var det nog rast. Byggarna låg iallafall och sov.

Från stationen tog vi en taxi till arenan. Det är samma arena som vi var på när vi tittade på Sverige-NordKorea i dam-vm. Vi hade gott om tid på oss när vi var framme vid arenan så vi letade upp ett ställe att äta på. Det blev en trevlig hotpot restaurang. Gott gott.

Hungriga svenska supportrar.

Den första vi möter efter att ha stigit ur taxin var den här glada försäljaren. Har såg nog möjligheter till stora förtjänster när han såg oss. Vi gjorde honom besviken genom att inte handla.

När vi var mätta så var det fortfarande gott om tid, så vi bestämde oss för att inte gå in på arenan genom den närmsta ingången utan att vi skulle gå in på den andra sidan. Det visade sig bli en lång promenad eftersom man fick ta stora omvägar för att komma runt. Men det var en trevlig promenad, så det var det värt. Bland annat fick vi se ett bröllopspar. Givetvis måste man skjuta smällare om man har gift sig. Det small ordentligt ett bra tag och vi började undra vad som egentligen stod på. Men när röken skingrat sig så såg man bröllopssällskapet och bilen som var boven till allt väsen.

Kolla in raketanläggningen på taket. Gäller att de inte skjuts iväg vid fel tidpunkt.

Brudparet som blivit nersprutade med något slimeaktigt konfetti.

Undrar om det här låset hindrar någon att ta sig in i bilen.

Jag, Anna och hennes föräldrar framför arenan. Nu ska vi bara ta oss förbi säkerhetskontrollen innan vi kan gå in.

Säkerhetskontrollen gick bra. Det var bara Annans mamma som fick lämna ifrån sig sina vattenflaskor som hon hade tagit med sig. Men som framgår av bilden nedan så var det otroligt gott om personal och den stora publikmassan hade inte börjat komma ännu. Så vi hade gott om tid på oss att dricka upp vattnet innan vi lämnade ifrån oss flaskorna. Och det behövdes verkligen mycket vätska. Det var stekhett och helt vindstilla.

Många sysslolösa, lika många fanns det på andra sidan. Men det kanske behövs när arenan är fullsatt. Den tar 80 000 personer.

Mäktigt.

Våra biljetter gällde för båda matcherna som spelades på arenen. Först ut var Argentina-Kanada. Då var det ganska tomt på läktarna, men när tiden för den andra matchen närmade sig så fylldes det på ganska bra, det var dock inte fullsatt vilket jag tycker var ganska märkligt med tanke på att det var Kina-Sverige som skulle spela. Men kanske är det så att många biljetter är öronmärkta för försäljning i andra länder. Och många biljetter säljs ju innan grupperna är lottade, så då kan det ju tänkas att det är många biljettinnehavare som inte dyker upp när man väl vet vilken match det är.

Den här mannen hade som ansvar att visa publiken till sin plats. Vi var ganska tidigt på plats, så han passade väl på att ta sig en tupplur innan det var dags att jobba.

Magnus, Pär och jag.

Första matchen vann Kanada med 2-0. En ganska bra match, men inramningen var inte den bästa. Men det var väl mest på grund av att det inte var några riktiga supportrar på läktaren. Alla satt nog mest och väntade på nästa match.

Fotograferna får gå i ett rörligt inhängnat område när lagen kommer in för lineup. Det gäller att inte ta ett felsteg.

Nationalsång. Gissa vem som vann den sångkampen! En något ojämn kamp. kanske 100 svenskar mot ca 40 000 kineser. Kan det sluta mer än på ett sätt? Tyvärr slutade matchen på plan också med seger till Kineserna. Men den kampen var iallafall jämnare.

Efter matchen var det en kamp att ta sig ut från arenan. Vi var ju ganska många som skulle ut samtidigt. Det gick ganska smidigt men det tog tid förstås. Vi blev lite förvånade nör vi såg en bil mitt i folkmassan innanför avspärrningarna utanför arenan. Sen blev vi ganska irriterade när vi såg att den stod med motorn på och spydde ut avgaser bland alla dessa människor som knappt kunde röra sig framåt. Vi blev ganska paffa när vi kom fram till bilen och såg att det var Pernilla Wiberg som satt i baksätet. Då kunde vi inte annat än skratta. Hon kände sig nog inte särskilt bekväm med att sitta i en bil omringad av tusentals människor.

Ser ni bilen?

På väg ut blev vi också stoppade ett antal gånger för att bli fotograferade tillsammans med kineser. Tänk att det kan vara så spännande med några svenska supportrar. Inte skulle vi tycka det vara något spännande med att bli fotograferade tillsmmans med några kineser på Ullevi. Men det är ju bra om man kan göra någon glad med så enkla medel.

En glad kinesisk supporter blir intervjuad i kinesisk tv.

Nu gällde det bara att irra sig ut ur Tianjin. Det tog sin lilla tid det också. Jag har varit där två gånger och båda gångerna så har chauffören haft väldigt svårt att hitta rätt väg ut ur stan. Man skulle ju kunna tycka att det skulle finnas bra skyltningen till Beijing, men så är det inte. Innan vi sen kom hem så hann det ju bli nytt dygn, vi var lite osäkra vad det skulle innebära, fick vi inte köra med en bil med jämn slutsiffra nu längre? När vi körde igenom tullstationen in mot Beijing så blev vi stoppade av vakter. Men de ville bara se våra pass, de brydde sig inte om vår slutsiffra. Närmare klockan ett på natten kom vi hem, trötta och besvikna över resultatet, men nöjda och glada över upplevelsen. Idag har jag mest slappat, faktiskt tagit mig en tupplur mitt på dagen. Har inte haft tid förrän nu att känna efter att jag var ganska sliten efter flygresan hit. Imorgon ska vi till Waldners sportbar och titta på invigningen tillsammans med några andra svenskar. W- bar fungerar som ett scandinaviskt center nu under OS. Kram /Marie